Brev från Terese

Aldrig

 14 oktober 2016

Det var en förmiddag i min lägenhet. Jag drack mitt kaffe vid köksbordet redo att lyssna på ett utkast av en låt som jag hade blivit ombedd att vara med och skriva. Framför mig hade jag ett nedkladdat A4papper och en bläckpenna i blått. Jag tryckte på play. Jag minns att det kom som ett slag i ansiktet. Helt oförberett. Jag lyssnade flera gånger innan jag till slut tog tag i pennan och skrev. Bara ett ord om och om igen. Genom kisande ögon såg jag hur bläcket rann ut på pappret av tårarna som rullade ner för mina kinder och träffade mitt i prick. "Aldrig, aldrig, aldrig..." 

Det finns ett före och ett efter låten "Aldrig". Ett före då jag var tyst och livrädd efter att ha blivit lurad, hotad och sexuellt utnyttjad. Det var på en plats där jag trodde att jag var skyddad och därför var jag helt försvarslös. Det var i mitt andra hem; innanför kyrkans väggar. Jag förlorade allt. Min fästman, min bostad, mina vänner och slutligen också mig själv. Jag skämdes, hatade mitt liv och min kropp så mycket att jag inte ville ha det längre. Utåt sett levde jag min dröm. Jag hade varit med i Melodifestivalen och var ute på turné med min fjärde platta. Men bakom kulisserna handlade mitt liv bara om en enda sak; att överleva i kriget mot mitt trauma. 

Så kom låten "Aldrig". I rätt tid och på rätt plats. Jag skrev ostrukturerat och ocensurerat den dagen. Jag var arg, för första gången någonsin var jag rasande. Jag kastade pennan i golvet, slog i väggen och skrek "Man får inte göra så! Aldrig, aldrig, aldrig..." Jag hade blivit tvingad att inte berätta. Hade varit tvungen att lova att det som hände skulle stanna där och då. Men från och med "Aldrig" kommer jag att berätta för alla att man inte får göra så. Inte mot mig och inte mot någon. Jag berättar för att vi är flera som har blivit slagna, manipulerade eller våldtagna av någon som vi litade på. Vi är flera som tystats ner eller mötts av oförståelse när vi äntligen vågat be om hjälp. Men jag berättar framförallt för att vi är flera som blivit hjälpta av att någon till slut slagit näven i bordet och sagt "stopp" för vår skull. Jag berättar för att svaret på offrets återkommande självutplånande mantra "Det var mitt fel" alltid är ett kompromisslöst "Aldrig". 

Idag går jag in som ambassadör för Frälsningsarméns utbildningsmaterial "I trygga händer". Startskottet kommer att vara en turné tillsammans med Hanna Möllås (sexolog och terapeut hos Livets Under AB ) och Madeleine Sundell (barnrättsjurist hos Frälsningsarmén). Turnén är en inbjudan till den som genom ord och handling vill vara med och säga sitt "aldrig" till övergrepp i nära relationer. Att jag valt att exponera mig i denna fråga handlar inte om att vi ska vältra oss i ännu en tragisk och destruktiv historia. Vad, vem, hur och när är därför inga frågor jag kommer besvara i det ofentliga rummet. Jag har valt att berätta att det hänt för att jag, tack vare er, blivit given en plattform där jag kan vara en röst för fler än bara mig själv. Jag vill visa att det går att bli hel igen och att det faktiskt finns konkreta och handfasta saker vi kan göra för att verka mot att fler drabbas. Jag tror på er ledare bland barn och unga inom komun, kyrka och föreningsliv. Ni är hjältar och förtjänar allt stöd och all kunskap ni kan få, också i dessa svåra frågor. Jag tror på den kyrka som visserligen gav mig mitt livs värsta tauma, men också min livs största upprättelse. Även om vi aldrig kan säkra våra verksamheter helt från övergrepp så är jag övertygad om att vi kan göra skillnad. Jag skäms inte längre över mitt förflutna (det ska inget offer behöva göra) och går därför stolt och rakryggad in i min roll som ambassadör för utbildningsamterialet "I trygga händer".

För sent att ge upp

 Terese fredenwall 29 maj 2016

Jag hade köpt lakan på IKEA. Det billigase (19:-/st), det var allt jag hade råd med då. Jag sydde ihop dem till en stor vit backdrop och fäste den på väggen i vardagsrummet. För att få extra bra belysning hade jag varit och lånat bygglampor från Jenny Berggrens garage och kläderna jag hade på mig var ett improviserat ihop plock av min garderob, säkerhetsnålar och rester av lakanen som blivit över. Jag mins att det kändes lyxigt och proffsigt. Det kändes som en riktig studiofotografering, någonting jag aldrig hade gjort innan. Jag hade ingen aning om hur man förde sig framför kameran då. Jag visste bara att man som artist behöver ha bilder och att jag inte hade några. Jag drevs av nyfikenhet, lust, kreativitet, företagsamhet och naivitet. Det var vackert på så många sätt. Redan då var det viktigt för mig att jobba med personer som jag känner mig trygg med. Meritlistan kan vara hur lång eller kort som helst men om jag känner jag mig obekväm i sällskapet så fungerar jag inte. Den här gången hade jag frågat min vän Sofia, fortfarande en av mina favoritkolegor, om hon ville ställa upp som stylist. Anna lånade ut sin lägenhet och gick in som fotograf. Hennes bilder är fortfarande de mest använda ur mitt arkiv. När vi strålade samman där i vardagsrummet var vi i startgroparna alla tre. Våra drömmar och fantasier var oförstörda och för en gångs skull visste jag vad jag ville. Det fanns inga hinder som inte gick att ta sig över. Om det uppstod ett problem var det bara att hitta på en lösning. Det var enkel matematik för mig. Det var så jag levde mitt liv.

Ikväll sitter jag i studion och försöker få ihop det sista inför skivsläppet och pressutskicket som går ut nästa vecka. Ingenting har funkat som det ska. Datorn har krånglat på de mest absurda vis och listan på vad som måste göras blir bara längre och längre i takt med att tiden rinner iväg. Jag ligger under, 1-0 i den blodiga matchen mellan min prestationsångest och mig. Jag vet inte hur jag ramlade in på de där gamla bilderna med IKEAs lakan och den där giftiga blicken, men plötsligt var de bara där. Jag saknar henne ikväll, hon som jag var då. Samtidigt är jag glad att se henne. Hon påminner mig om varför jag en gång började och jag vet att jag har mycket att tacka henne för. När hon kollar på mig sådär kan jag inte värja mig. Jag vet att jag inte kan svika henne och hennes drömmar. Jag kan inte bryta ihop och ge upp allt över lite motgångar. Det är för sent för det nu. 

Du kan inte ta mig

 Terese Fredenwall 13 mars 2016

Jag kommer ihåg att jag ställde frågan om och om igen. Jag kunde inte få ihop det.  Jag förstod aldrig hur en stunds tystnad (möjligtvis ett framtvingat ”ok” när skadan redan var skedd) kunde väga tyngre än alla upprepade vädjanden om att sluta. Jag förstår fortfarande inte och jag hoppas att jag aldrig kommer att göra det. Hur högt måste man skrika för att det ska räknas? Hur hårt måste man sparka för att bli respekterad? Om man är paralyserad och stum av rädsla och manipulation, kan man få dispens då? Jag vet inte, men jag vet att smärtan att bli fysiskt och psykiskt överkörd alltid är bottenlös.

”Du kan inte ta mig” handlar om den okränkbara integritet som vi alla har rätt till. Den som finns inom oss och som får oss att fortsätta mot alla odds. Jag har inte alltid haft tillgång till den. Ibland har det berott på att människor har behandlat mig illa. Att människor under hotfulla omständigheter tagit mig i sitt våld. Andra gånger har det berott på mig själv. Tillfällen när jag inte lyckats leva upp till mina förväntningar och riktat ilskan inåt för att helt sluta tro på min egen förmåga. Vissa dagar glömmer jag fortfarande bort att det finns där, mitt omätbara värde, men jag äger det lika mycket för det. Det är mitt, bara mitt. Det är orubbligt och konstant. 

Det handlar inte om att vara kaxig eller bättre än någon annan. Det handlar snarare om att vara ödmjuk och förstå att vi aldrig kan jämföra oss med varandra. Det handlar om att förstå att vi har rätt till våra egna val, våra egna känslor och vår egen kropp oavsett vad någon annan säger eller gör. Du kanske är starkare, men vi slåss inte mot samma fiende. Du kanske är rikare, men vi värdesätter inte samma saker. Och fast du är så mycket snabbare kan du inte ta mig, för vi springer inte åt samma håll.

Tack och hejdå år 2015

 Terese Fredenwall 1 januari 2016

Det var året då jag köpte min första turnébil. Jag betalade 5000 kronor för den, det var allt jag hade. Det var också året jag blev av med min lägenhet och tvingades flytta in i ett förråd med min studio. Det var året då jag på egen hand fick in min första singel på radion. Det var också året då jag hade så svår skrivkramp att jag inte fick ur mig en enda låt på flera månader. Det var året då mina låttexter sjöngs i ”Så mycket bättre”. Det var också året då jag spelade på Europas säkraste fängelseavdelning. Det var året då jag skrev dansbandslåtar. Det var också året då jag gjorde min första resa med endast gitarren som sällskap.

 Det var året då jag blev grundlurad, sviken och utnyttjad. Året då mitt goda hjärta användes mot mig. Men det var också året då jag fick tillgång till min ilska på riktigt. Min inre kraft och revanschlystnad, min envishet och mina kompromisslösa övertygelser om vad som är viktigt för mig. Det var året som var ett ständigt pendlade mellan himmel och helvete. Det var vackert på så många sätt och det är vemodigt att lämna det åt det förflutna. Samtidigt är jag är redo för något annat. Jag behöver börja om nu, igen. Garderoben och hyllorna är rensade. Bokföringspärmen är igenslagen. De utbrunna ljusen är utbytta.  Löftena om förbättring är avlagda. Jag vet ingenting om vad som väntar, men jag vet att jag vill dit.

Att le med hela ansiktet

 Terese fredenwall 27 oktober 2015

Jag tror inte ni la märke till mig den dagen. Jag smälte in bland alla andra, precis som ni. En flätad korg på höften, en kimono, svarta badkläder och tofflor. Jag älskade att vi gick runt i likadana kläder. Alla samhällsklasser och yrkeskategorier utsuddade. Det var fint, tyst, jämnlikt och kravlöst. Det var därför vi var där, min gode vän och jag, för att slappna av några timmar i en meditativ och skyddad miljö.

Jag höll hårt i min handduk i omklädningsrummet. Jag brukar göra det, är lite blyg bland främlingar. Vissa dagar kan jag stå emot. Då är jag modig och står upp för mina värderingar om genuinitet och skönhet. Andra dagar, när påtryckningarna kryper under mitt skinn och infekterar mina sinnen blir jag golvad. Det värsta är skammen över att jag låter mig slås ner. Jag borde ju vara starkare. Jag håller ju inte med egentligen. Min spegelbild är inte ful, det tycker jag inte…även om den utifrån vissa mått mätt uppenbarligen inte är bra nog.

Jag är 28 år och förväntas göra allt för att hindra min friska kropps naturliga åldrande. Lösögonfransar, extensions, tatuerade och noppade ögonbryn, botox i läppar och kinder, medicinskt övertränad kropp, för att kompensera brösten som försvinner- silikonbröst, alltid filade och målade naglar, mjuka fötter, len hy, släta ben, ingen oönskad hårväxt, solbränna men inte rynkor, gärna smink men inte så att det syns. Förutom detta- helt naturlig. Ibland blir jag arg, så arg att jag fysiskt vill slå slöder reklamkampanjer och riva isär magasin. Jag tycker det är orättvist att det ska behöva ta så förbannat mycket tid, kosta så mycket pengar och göra så ont att vara en vacker kvinna i vårt land. Andra gånger blir jag bara ledsen. Jag känner en djup sorg när jag inser att mina försök att bättra på mitt yttre inte gett mig någon annat än lite extra poäng på någon kosmetikabutik. 

Jag tror inte ni la märke till mig den dagen, men jag la märke till er. Ni såg ut som mig, fast några år äldre. Ni hade också celuliter på benen och en lite slapp mage, precis som jag. Den enda skillnaden mellan oss var att ni inte gömde er. Ni gick runt med rak rygg i omklädningsrummet utan att be om ursäkt. Ni lät rynkorna forma ert leende, det där fina leendet som tack vare hudens elasticitet täcker hela ansiktet. Jag älskar er, jag älskar er så himla mycket. Ni är de vackraste som finns. 

Jag tror inte ni vet vilka viktiga förebilder ni är de dagar när jag håller hårt i handduken i rädsla för att någon ska se ner på min kropp? Ni som inte skäms över den kropp som återhämtat sig efter förlossningar, sjukdomar och svåra tider. Ni som med stolthet ger er kropp all den kärlek och respekt som den förtjänar. När jag ser på er så vet jag vad skönhet är. Ni är kvinnlighet när den är som vackrast, sårbarhet och styrka när det är som bäst. Ni står för det sexigaste som finns, att tycka om sig själv. När jag blir stor ska jag bli som er, jag ska också le med hela ansiktet.

Melodifestivalen #6

 TErese Fredenwall 6 oktober 2015

Edward af Sillén tog mig i sin famn och höll om mig. Edward, Sveriges kanske mest begåvade manusförfattare, tog sig tid för lilla mig med bara några timmar kvar till direktsändning. Han vet hur det känns att lida av panikångest och kanske var det därför han tog mig under sina vingar den här kvällen. Vi pratade en stund. Han påminde mig om att kreativitet på något sätt är en känslighet som tyvärr ofta hänger ihop med ångestproblematik. Att det inte är någonting farligt, om än obehagligt. Att många av mina kollegor känner som jag, att jag inte är ensam. Han sa att han älskade min låt och var glad över att ha mig med. Han tröstade mig.

Edward hade rätt. Jag var inte ensam om att ha ångest bakom scen. Det verkar som att ångesten ingår i yrket. Kanske är det därför så många artister blir missbrukare eller religiösa? Det är ett sätt att hantera det omänskliga i den själsliga exponering vi utsätts och utsätter oss själva för. Ångesten som på ett sätt är en källa men också en förbannelse. Nej, jag var inte ensam i det mörka. Men jag var inte heller ensam i min passion, min längtan och mina drömmar att få sjunga min egen sång den här kvällen. Jag var uppbackad av många. Förutom min familj, mina vänner och alla som satt hemma och hejade på mig så hade jag mitt team som var med mig på plats; Tobbe, Simon, Johanna, Jenny, Eva, Anna, Helena och Mats. Jag hade ett gäng killar på en anstalt som jag hade skrivit låten till som satt och höll tummarna för mig. Jag hade Danny som mötte mig i korridoren bakom scen. Han som kramade om mig. Jag som suckade och frågade hur han klarar detta varje helg. Han som svarade " Det gör jag inte Tessan, det är därför vi ber till Gud". Jag hade Abbe, ljudteknikern som ställde in min lyssning och som stadigt gick med mig ut i arenan. Han som jag klängde mig fast vid som en igel. Han som lugn som en filbunke gav mig ett stort leende och en blinkning med ena ögat som sa: "Det här fixar du galant". Jag hade Marie som mötte mig vid catwalken. Hon som tittade med sina stolta ögon in i mina. Hon som höll mina händer och tog djupa andetag för att lugna mig innan hon skickade iväg mig upp mot scen. Jag hade min lillasyster som hatar att stå i centrum men som ändå ställde sig upp mitt i arenan och gav mig en stor kram där jag stod på catwalken. Hon som skrek efter mig "Nu kör du Tessan, du är grym!" Och det var precis det jag gjorde.

Jag har alltid varit en krigare. Inte för att jag har valt det utan för att livet har krävt det av mig. En del tror att ett känsligt psyke är samma sak som att vara en svag människa. Men jag är inte svag. Mina själsliga muskler är både explosiva och uthålliga efter mycket hård och disciplinerad träning. Jag är stark i min känslighet. Min låt, Breaking the silence, blev framröstad som bärare av årets bästa låttext. Som oetablerad artist framtagen av svenska folket skrev jag historia med den bästa placeringen någonsin, en sjuttonde plats av trettiotvå bidrag. Till råge på allt så hade jag gjort allting på mitt eget bolag, också det historiskt. Jag är såklart stolt över min mätbara prestation, men mest av allt är jag stolt över den jag var den kvällen. Jag är stolt för att vann över mig själv, kanske den största seger en människa kan uppnå. Jag lät inte mina rädslor bli större än mina drömmar. Jag lät inte kritikernas röster dränka min egen. Jag gav allt jag hade och var trogen mitt hjärta hela vägen.

Melodifestivalen #5

 Terese Fredenwall 22 augusti 2015

Klockan var inte mer än fyra på morgonen när jag vaknade med ett ryck. Lakanen var genomblöta av svett och det kändes som att mitt hjärta höll på att slå sönder mitt inre. Allting snurrade. Jag var yr i huvudet och torr i munnen. Jag försökte fokusera blicken i det kolsvarta rummet men allt rörde sig fram och tillbaka ur mitt synfält. Efter några snabba andetag flög jag upp ur sängen, kunde inte ligga kvar. Jag fick ingenluft. Jag gick runt i cirklar en stund och försökte tala mig själv till rätta. "Inte nu Terese, inte nu..." Till slut gick jag ini badrummet och tände lampan. Efter en stunds fumlande fick jag tag i kranen över badkaret och tappade upp ett bad.

Jag lät det varma vattnet omsluta min darrade kropp. Trots att jag hade tänt upp i rummet var det fortfarande svart, totalt mörker i min värld. Det var som att någon lagt en tung, blöt filt över mig. Ett filter som gjorde att allt jag närmare mig blev förvridet och förställt. Jag var vaken men det jag upplevde var den värsta av mardrömmar. Ett ohanterligt stresspåslag, frossa, illamående och overklighetskänslor rusade genom mig. Jag rev på armarna och benen för att få bort den obehagliga känslan i kroppen som nu levde sitt eget liv. Jag grät krampaktigt, men ångesten hade mig i ett järngrepp. Panikångesten hade kommit för att stanna. Min ständiga följeslagare och största fiende. Jag visste det, jag visste att min kropp skulle slå bakut till slut.Det hade egentligen ingenting med själva tävlingen och framträdandet i Melodifestivalen att göra. Jag älskar att stå på scen och sjunga. Det här hade med helt andra saker att göra. Det var alla de inre sår och blåmärken som jag bar med mig från mitt privatliv som plötsligt revs upp. Den utmaning jag nu stod inför i och med tävlingen krävde mycket av mig och min kropp och det här var tydligen lite för mycket begärt.

När klockan var åtta på morgonen hade jag fortfarande inte fått något lugn. Jag tog på mig mjukiskläder och smög genom korridoren till Jennys hotellrum och knackade försiktigt på dörren. Hon hann knappt öppna innan jag föll ihop i hennes armar. Hon höll om mig. Tröstade mig och vaggade mig fram och tillbaka. Min stylist gick ner och hämtade upp frukost till rummet medan Jenny bäddade ner mig i sin säng. Vi pratade länge den morgonen. Vi pratade om hur det är att plötsligt gå in i offentlighetens ljus med all den press det innebär. Vi pratade om vad det gör med ens psyke och självbild att bli så hårt kritiserad som de artister som ställer sig på Melodifestivalens scen blir. Men framförallt pratade vi om hur man gör när livet är kaos och man samtidigt förväntas prestera på topp inför hela svenska folket. Jenny förstod precis och det var en stor tröst.Vi flyttade fram intervjuerna jag skulle haft den förmiddagen. Istället gick jag och min gode vän och producent Simon Petrén till gymmet. Tårarna rann, musiken spelade starkt i mina hörlurar och jag sprang tills mina ben vek sig. Han sa inte så mycket. Var bara där bredvid mig, orubblig och stabil som den klippa han alltid varit. Precis vad jag behövde. När jag kom tillbaka satte han mig på en stol och Eva Petrén, min fantastiska stylist tog över. Med smink och kläder byggde hon upp en mur mellan mig och media. Den mur som skulle komma att skydda mig under eftermiddagens presskonferens. Från och med nu tog hon och de andra i teamet hand om allt. Jag bar inte ens min egen nyckel till hotellrummet. Jag la bort min mobil och läste inga uttalanden på sociala medier eller i tidningarna. Det enda jag skulle tänka på nu var att hålla mig lugn, svara på frågor och genomföra min första repetition.

Jenny mötte upp oss i parkeringsgaraget. Hon tog mina saker och vi gick in mot arenan där presskonferensen skulle vara. Hon förklarade att det skulle låta mycket på vägen in eftersom de hade börjat med genrepen. Återigen visade Jenny sin enorma kompetens och empatiska förmåga. Hon visste att jag i det här skedet inte klarade av några oväntade vändningar eller överraskningar. Jag skulle inte behöva känna någon yttre otrygghet. Hon var sitt vanliga spralliga jag och jag kunde inte låta bli att påverkas av hennes lugna och entusiastiska inställning. Med en stor klump i magen gick jag ut på scen den eftermiddagen tillsammans med de andra artisterna och genomförde mot all förmodan presskonferensen med bravur. Jag började sakta komma tillbaka till mig själv igen, till nuet. När det till slut var min tur att repetera i arenan släppte mina sista anspänningar och jag kände att jag var mig själv igen. Det var ju därför jag var där. Det var där på scen med min gitarr som jag hörde hemma.

Melodifestivalen #4

 Terese Fredenwall 5 juni 2015

Arenan var stor, mycket större än jag hade föreställt mig. Luften var torr och sval. Jag gick granskande runt i lokalen mellan tusentals röda plaststolar och kände pulsen slå hårt i bröstet. Jag sträckte ut handen och lät den följsamt röra vid de yttersta stolarna. Jag var tvungen att på något sätt försäkra mig om att jag verkligen var där. Låta alla sinnen bekräfta att detta var på riktigt. Överallt i Malmö Arena sprang det runt människor med olika uppgifter. I mina ögon såg det ut som en kaotisk myrstack, men alla verkade veta vad de höll på med. Alla förutom jag.

Jag höll mig tätt intill Jenny för att inte känna mig helt vilsen. Hon vände sig mot mig och sa "Det finns en person här som du borde hälsa på" och sen log hon så där lurigt som hon brukar göra när hon får en idé. Hon tog med mig fram till en man som stod vid kameran rakt framför scenen. Hon sträckte fram handen för att presentera sig och jag följde efter. Vi pratade och skojade en stund innan vi tackade för oss. När vi hade gått därifrån förklarade Jenny att jag aldrig fick glömma att vi är många som gör detta tillsammans. Att bakom varje kamera står en person som backar upp mig, en sån som han. Och bakom den kameran som jag skulle titta i de första sekunderna av framträdandet skulle min nya vän stå, antagligen lika nervös som jag. Jag var inte ensam eller vilsen. Jag var precis där jag skulle vara.

Efter att ha scannat av lokalen samlades mitt team i den tillfälligt uppbyggda logen för att gå igenom veckans schema. Det var ett enkelt omklädningsrum med krokar på väggarna och lysrör i taket. Väldigt spartanskt, vilket passade mig perfekt. Logen blev snart stökig och fylld med alla våra grejer utslängda på golvet. Det kändes hemtrevligt. Vi var många i mitt team, många fler än de var i alla andra teamen. Vi var tio personer som mest och jag blir fortfarande rörd när jag tänker på deras insats och enorma engagemang. Det hade aldrig funkat utan dem, det vet jag med säkerhet. Resten av dagen gick fort och var fylld med nya intryck. Vi hade kamerarep, gjorde några intervjuer, gick igenom veckan och skrev ihop vårt schema. På kvällen gick jag och la mig tidigt. Jag åt inte ens middag med de andra, utan beställde upp min kvällsmat till rummet. Jag var helt slut och behövde vara för mig själv. Jag somnade gott den natten trots alla fjärilar i magen. Jag skulle klara av det här. Det kändes faktiskt så. Jag skulle fixa detta och jag skulle ha vansinnig roligt under tiden.

Melodifestivalen #3

 1 mars 2015

Kamerorna smattrade. Det var presskonferens och jag stod på scen framför ett hav av journalister. Jag såg på dem, människorna som skulle komma att bli mina följeslagare. Hajarna som skulle cirkulera kring mig de närmsta månaderna och hugga så fort de fick minsta vittring av sårbarhet. Det gällde att förstå, vara smart, inte låta sig luras. Vi var brickor i ett spel där vi blev hyllade och hatade om vartannat. Det mesta var förutbestämt. Drama och komik, spänning och snyftningar. Allt skulle serveras på silverfat av våra övervakare, pressen. Till skillnad från alla andra hade jag ingen att gömma mig bakom. Inget skivbolag som tvingat mig in i något jag inte ville. Ingen låtskrivare att skylla på. Ingen manager att peka på och skrika att det faktiskt var hans fel. Det var jag som började, jag var ytterst ansvarig på alla plan och det kändes. Det var läskigt men ändå så jag ville ha det. Jag hade aldrig klarat av att ha ett stort vinstdrivande företag flåsande i nacken. Jag behövde ingen mer än mig själv att stå till svars för. Det finns ingen hårdare kritiker än jag. Jag visste att jag var tvungen att leverera oavsett vad. Kaoset från mitt stökiga privatliv som jag fortfarande inte hade tagit itu med var bara att trycka undan. Jag var ju tvungen att hålla ihop nu. Var tvungen att vara stark och täcka över mina sår för rovdjuren. Det var bara att åka med och fatta de där besluten som jag egentligen inte behärskade. Jag visste väldigt lite om mig själv då. Visste inte vad jag tyckte var fult eller fint. Visste inte vad jag tyckte var roligt. Jag var rädd för ensamheten. Tänk om jag i tystnaden med mig själv skulle upptäcka att jag var helt galen. Jag litade inte på mig själv. Det var för mycket ouppklarat inuti. Men framförallt visste jag inte om min egen styrka, mitt mod, min drivkraft och enorma livsglädje som redan då var i full funktion och som ett år senare skulle komma att rädda mitt liv.

Pressdagen i november innehöll intervjuer, fotograferingar och videoinspelningar. Jag rätade till "axelvaddarna" som Jenny kreativt hade satt ihop och posade framför kameran med ett leende. Tänk om de hade vetat att det var Jennys strumpor jag hade under kavajen. Vi satte radion på högsta volym och tog en spontandans i rummet för att lätta upp stämningen innan vi satte igång med nästa plåtning. Till och med fotografen vek sig av skratt. I tid och otid kom någon ur teamet och tryckte i mig en pepparkaka för att jag skulle få lite extra energi. Det var inte helt naturligt att le med munnen full, men det blev desto roligare när smulorna flög i ansiktet på någon stackars oskyldig journalist. Vi sprang runt mellan de olika stationerna och jag var stoltast i världen över mitt team. I allting vi gjorde strävade vi efter professionalitet och att samtidigt ha vansinnigt roligt. Alla var väldigt noga med att uppmuntra varandra och även uppmärksamma de som var utanför vår grupp. De som många tar för givet. De som jobbar bakom kulisserna. Kameramännen, manusförfattarna, assistenterna, matpersonalen, städarna och till och med konkurenterna var viktiga och värda att få veta det. Vid ett tillfälle kom Robin Stjernberg förbi med sin kollega från skivbolaget. Vi hälsade och med en skämtsam men samtidigt allvarlig ton sa Robin "You're going down... " Jag svarade med glimten i ögat att det var mycket möjligt. Jag sa att jag verkligen ser fram emot att höra hans låt och att jag tycker mycket om hans röst. Robin och hans kollega kom av sig lite för att sedan svara med att de också ser fram emot att höra min låt. Jag log och tackade. Robin var en av de artister jag skulle komma att stå närmast under melodifestivalveckan i februari. Hans självsäkerhet, som lika gärna hade kunnat vara ett hot, blev en enorm energikälla för mig. På efterfesten skakade vi champagneflaskan ihop och han kastade mig mot havet av journalister och skrek "Hon är på riktigt! Den här tjejen är verkligen på riktigt".

Vi hade mött pressen och köpt in den rekvisita vi behövde. Låten var klar, numret var repat och planerat och jag hade noggrant valt ut en vintagegitarr från 30-talet som jag skulle ha på scen. Allting var på plats. Det fanns egentligen bara en sak som jag oroade mig för. En sak som jag fortfarande inte visste hur jag skulle hantera. Det som varken någon världskändis eller vän skulle kunna hjälpa mig med. En demon som varit en trogen följeslagare hela mitt liv och som alltid gjort sig påmind när jag levt under extrem stress. Ett krig som hade makt att vända min dröm till ett helvete, det visste jag. Än en gång skulle jag vara tvungen att stå där ensam och möta min värsta mardröm, men jag vägrade att backa. Jag skulle inte fega ur, inte den här gången.

Melodifestivalen #2

 Terese fredenwall 4 februari 2015

- Det kan falla på ditt smink, fattar du?!
Han började bli desperat, jag förstod det. Fjäskadet om hur fantastisk han tyckte att min musik var hade inte bitit på mig. Inte heller skrytet om hur stora artister de hade på sitt skivbolag. I mina öron var det bara ett argument för hur långt ner jag skulle hamna på deras prioritetslista när Melodifestivalen var över.
- Du kan ingenting om TV! Du ska framföra en låt på bästa sändningstid i Sveriges största musiktävling. Fattar du inte att du behöver oss?
Det var inte det att jag var nonchalant eller dryg. Jag var bara inte intresserad. Jag tog förtroendet att få vara med i Melodifestivalen på största allvar men jag var inte dum för det. Jag visste att jag var värd massa pengar nu. För det skivbolaget som har med flest artister i Melodifestivalen är tävlingen rena guldgruvan, ur den aspekten förstår jag att han reagerade som han gjorde. Men jag ville inte skriva kontrakt med honom. Vi delade inte samma värderingar eller attityd till jobbet, det märkte jag snabbt. Jag hade arbetat själv under många år. Jag hade tagit mig så här långt på egen hand med hjälp av mina egna kontakter. De hade trott på mig innan jag var värd massa pengar och därför kändes det naturligt att fortsätta med dem i ryggen. Han hade förvisso rätt i sak, jag kunde ingenting om TV då. Han visste vilka knappar han skulle trycka på. Men å andra sidan var inte detta första gången jag skulle kasta mig ut i det okända. Han sköt sig själv i foten i slutet av mötet när han bad mig påminna honom om vad jag heter. Jag log och tänkte för mig själv att om han nu trodde så mycket på mig som han sagt borde han väl ändå veta mitt namn.

Efter ytterligare några möten med olika skivbolag bestämde jag mig tillslut för att gå min egen väg. Jag skulle in i tävlingen som både låtskrivare, artist, musikförlag och skivbolag. De sa att ingen hade gjort det tidigare och till och med Christer Björkman vred lite på sig när jag berättade om mina planer, men han respekterade mitt beslut. Så snart jag hade fått grönt från SVT att köra på min linje bokade jag ett möte med en av mina favoriter i musikbranschen, Peo Nylén på musikförlaget Scandinavian Songs. Han är äkta och otroligt passionerad för sitt yrke och sina låtskrivare. Jag visste att jag behövde rådfråga någon som hade mer koll på Melodifestivalen än vad jag hade och han är en av de jag litar mest på. Jag frågade honom hur mycket pengar jag skulle dra in om allting sket sig. Om jag skulle komma sist i tävlingen och ingen skulle vilja höra min låt igen. Vi gjorde en överslagsräkning och jag tog ett lån på motsvarande summa för att kunna ro projektet i hamn.

Tiden gick fort och det var mycket som skulle ordnas. Jag var nere hos Jenny Berggren flera vändor under de följande månaderna. Vi tränade på gymmet, letade tyg till mina kläder och gick på möten. Vi testade poser i hennes hallspegel och hon lärde mig lite knep så att jag skulle känna mig trygg framför kameran. Vi övade på att gå i klackar och hade en hysterisk presskonferens i hennes vardagsrum. Hon placerade strategiskt ut små lappar i rummet som skulle representera de olika tidningarna. Sedan satte hon på världens högsta volym på radion och TV:n samtidigt för att vi skulle ha lite "störande moment" i bakgrunden. Därefter fick jag gå in, ta rummet medan Jenny sprang runt som en idiot mellan de olika fiktiva tidningarna och ställde massa knasiga frågor. Vi bröt ihop av skratt flera gånger, men vi gjorde om det igen och igen. Det var roligt men också otroligt viktigt. Jag hade aldrig gjort en presskonferens innan och som sagt, Jenny visste vad som väntade för hon hade varit där. Hon gjorde allt för att jag skulle känna mig så trygg som möjligt och för det är jag henne evigt tacksam. Tillskillnad från många andra coacher i min branch så försökte hon aldrig ändra på mig. Hon visade största tilltro och respekt för mig som person och artist och sa alltid att jag hade det jag behövde inom mig. Hon litade på mitt omdömme och jag på hennes. Hon lyckades dra fram det bästa i mig och i takt med att den stora tävlingen närmade sig blev jag starkare och säkrare. Det väcktes en envishet inom mig, en revanschlust. Jag skulle minsan visa att jag kunde klara det här på egen hand. Att jag inte var en artist som står och faller med sminkningen, utan en ung kvinna med integritet och någonting att säga som är värt att lyssna på. En skivbolagschef, en jämnlike som skulle sitta vid samma bord som gubbarna i kostym och leverera ett minst lika bra nummer som de.

Melodifestivalen #1

 Terese Fredenwall 27 januari 2015

Jag sneglade mot ipaden som låg på kanten av badkaret. Jag mins att jag tänkte att den säkert skulle bli fuktskadad av att ligga där. Ett konstaterande, inget mer. Jag var helt slut i huvudet. Jag låg i badkaret hemma hos Jenny Berggren, min mentor och vän. Några timmar tidigare hade jag stått på Lisebergs stora scen och tagit hem segern i Svensktoppen Nästa 2012. Det var kaos. Ett underbart kaos. Jag hade varit så nära att ge upp musiken det året. Det hade gått trögt och jag hade knappt något självförtroende eller någon motivation kvar. Dessutom hade jag bara några veckor innan framträdandet legat på akuten med ansiktsförlamning och andra ångestrelaterade symtom. Jag hade haft det svårt i mitt privatliv under en lång tid vilket nu började påverka mig även i arbetet. Men jag tänkte inte ge upp, inte när jag hade kommit så här långt. När vi skulle göra singelomslaget till ”Drop the fight” tog jag en spetsgardin för att täcka över min förlamade ansiktshalva. Det blev symboliskt och faktiskt förvånansvärt snyggt. När det var dags för finalen gick jag på scenen och tots att jag såg ganska skev ut och hade tappat hörseln på höger öra så gav jag allt. Som om inte det var en seger nog så tog jag också hem hela vinsten. Jag stod ensam kvar av över niohundra tävlande bidrag. Det kanske för vissa verkar som en liten sak, men för mig var det en bekräftelse på att allt jobb jag hade lagt ner under så många år, att all tid och alla pengar inte hade varit förgäves. De ville se mer av mig. Sveriges radio och deras lyssnare, SVT och självaste Mr. Melodifestivalen hade sagt sitt och jag grät av lycka. All ångest var som bortblåst. Tänk att det var min tur. Tänk att jag äntligen skulle få visa vad jag går för.

Jag hade pratat med media hela eftermiddagen och firat med mina nära och kära på en resturang i närheten. Jag vet inte hur många gånger jag lutade mig mot mamma den kvällen och viskade:
- Fattar du att jag ska vara med i Melodifestivalen?! Vi bröt ihop av skratt varje gång. Vi trodde inte att det var sant. Lite senare på kvällen åkte jag hem till Jenny och vi skålade för segern och det som låg framför. Efter en stund sa hon åt mig att gå upp och lägga mig i badet som hon hade tappat upp. Jag gjorde som hon sa och njöt av att ha en stund för mig själv. Jenny visste alltid vad jag behövde, ofta redan innan jag själv gjorde det. Hon var den enda av mina nära som verkligen förstod vad jag gick igenom. Hon har själv varit där och det skulle komma att betyda allt för mig de följande månaderna. Jag sov inte många timmar den natten. Jag låg och stirrade på snedtaket med en trasig iPad bredvid mig, medan scener från dagens cirkus snurrade runt i huvudet. Jag kände mig otroligt liten, men samtidigt starkast i världen. Äventyret hade börjat på riktigt och jag var redo.

Morgonen efteråt gjorde jag en radiointervju och sedan sjönk jag ner i Jennys djupa soffa med en varm kopp te i handen. Jenny satt mitt emot och log lite pillemariskt samtidigt som hon smuttade på sitt kaffe. Vi pratade om hur roligt det här året skulle bli och hur jag skulle kunna förbereda mig på bästa sätt. Det var nästan för bra för att vara sant. Men mitt i all eufori anade jag också en outtalad oro. Ibland kunde jag se en strimma sorg i Jennys blick, även om det var väldigt subtilt. Det var ungefär som när en mamma ser på sitt barn och gläds samtidigt som hon våndas för att hon vet att hur vackert livet än är så kommer det också att göra ont. Jenny hade hade många ärr i bagaget från sin storhetstid med Ace of Bace i den skoningslösa musikbranschen- det visste jag. Hon var rädd om mig och var alltid flera steg före, men vi pratade inte om det då. Den här dagen var en bra dag. Vi sprudlade av glädje och jag,  jag var världens stoltaste.

Gäst i sitt eget hem

 21 januari 2015

Vi tjöt av skratt. Min storasyster höll i bildörren med båda händerna för att den inte skulle flyga upp i farten och jag satt med en öppen, trasig ruta och ett piskande regn i ansiktet. Vi var inbjudna till ett så kallat "kändis mingel" och hade blivit upplockade av en god vän och hans bil som knappt var körbar då. Väl inne på festen skulle vi titta på konstverk gjorda av olika kända designers. Jag kan inte så mycket om konst, men min syster är bra på sånt så det kändes tryggt att ha henne vid min sida. När vi rullade in bland taxibilarna och klev ut på röda mattan var håret och sminket, som vi omsorgsfullt hade lagt till rätta tidigare på kvällen, helt förstört. Det var så typiskt mig på något vis. Med ett skratt som nu övergått i ett mer hejdlöst hulkande tog vi oss i alla fall tillslut in på festen. 

Vid den första installationen fann jag mig själv stirrades på en hög med träklossar. Jag visste inte om det var någon som drev med mig eller om detta på fullaste allvar skulle vara det som vi alla hade samlats för att beskåda. Jag såg mig omkring för att försäkra mig om att vi inte hade missuppfattat något. Det hade vi inte, detta var ett av de stora konstverken. Helt sjukt. Det var mycket frågor som snurrade runt i mitt huvud då. Hur länge ska man titta? Vart ska man titta? Hur ska man kommentera detta? Är det bara jag som inte fattar? Jag fick lite kejsarens-nya-kläder-känslor och tänkte att någon måste väl ändå säga något. Efter en lång stunds tystnad harklade sig designern som stod bredvid sitt verk och jag började kallsvettas. Jag förstod att han förväntade sig någon form av respons. Jag letade i mitt inre efter en lämplig komplimang men jag hade liksom inget ordförråd för att beskriva det jag såg. Hur ger man en seriös komplimang till någon som lagt ihop en hög med träklossar? De andra var tysta och som vanligt i sådana sammanhang kände jag mitt sociala ansvar. Jag tog mod till mig och stammade fram "åh....va fint....verkligen...fint...det va fint..." samtidigt som jag sakta backade ut ur folkmassan och mumlade allt tystare. Kanske var det tidernas märkligare och sämsta feedback. Resten av kvällen lämnade jag över snacket till min syster. Hon räddade mig. Hon och snittarna blev mina bästa vänner den kvällen. När vi tillslut gick därifrån fick vi med oss varsin "goodie-bag". Ett ljus som doftade frän wc-anka och ett stort halsband i fejkat guld som lika gärna skulle kunna användas som tröja. Jag tror fortfarande de ligger orörda någonstans i min lägenhet...

Jag älskar mina kollegor och min bransch. Det är mitt folk. Ändå har jag alltid känt mig lite som en gäst i mitt eget hem. Jag är en ganska enkel människa, uppvuxen i en medelklassfamilj där ingen har haft någon koppling till musikbranschen. Jag vet inte hur man för sig på fina fester eller vilka klädkoder som gäller. Till min försvar brukar jag skoja och säga att jag är en rockstar och gör som jag vill, men jag vet inte om det är en rimlig ursäkt. Jag har kommit i billiga urtvättade sommarklänningar när det har förväntats att man ska ha flådiga långklänningar. Jag har gått genom snöslask och krånglat mig fram bland tåg och bussar för att genomblöt dundra in i konserthallen medan mina kollegor anlänt i sina fina bilar. Jag har tagit pilgrims musslor för fiskbullar och nobbat världsartister utan att veta om det. Men mest av allt har jag haft vansinnigt roligt...

Inte för en sekund

 Terese Fredenwall 12 januari 2015

Jag har allltid varit en känslosam person och när jag var liten var jag minst sagt en drama queen. Jag ljög till exempel för mina kompisar i skolan en gång om att jag var döende. Jag sa att de var tvungna att bära hem mig annars skulle jag bli liggande i ett dike nånstans och tyna bort. Hela vägen hem, som för övrigt bara var uppförsbackar, släpade de mig. Flera gånger frågade de om det verkligen var sant det jag sagt. Jag lovade dyrt och heligt att jag inte ljög. Jag lovade och lovade enda tills en av tjejernas mamma kom gående på vägen och frågade var sjutton vi hade hållit hus. Hon hade väl blivit orolig för att vår promenadväg, som vanligtvis brukar ta tjugo minuter, redan hade tagit oss över en timme att "gå". De andra tjejerna förklarade situationen och jag försökte desperat förmildra omständigheterna genom att flika in nåt här och var. Min kompis mamma bad mig att ställa mig upp genast och jag var såklart snabbt på benen och skyndade skamset hem. Jag kommer aldrig glömma hur dum jag kände mig då...

En annan grej som var ett återkommande fenomen var att jag rymde hemifrån när vi hade bråkat hemma. Det var mest jag som bråkade med mamma och varje gång bestämde jag mig för att det här minsann var sista gången hon skulle få se sin dotter. Aldrig skulle jag komma hem igen och hon skulle för alltid få leva med sorgen att ha förlorat en av sina käraste. Grejen var bara att jag var ganska rädd som barn. Jag vågade aldrig gå upp själv i skogen på baksidan. Och på andra sidan huset var det en väg och massa bostadshus som också skrämde mig, så jag kom aldrig mycket längre än till tomtgränsen. Jag tror knappt mamma märkte att jag hade rymt ibland, så kass var jag. Men oavsett om hon märkte det eller inte var hon alltid lika lugn och lät mig gå utan några som helst protester, vilket förstås gjorde mig ännu argare. Jag minns speciellt en gång när jag hade lagt mig under en buske på baksidan av huset en regnig lördagseftermiddag och vägrade att komma in. Efter kanske en kvart, som för mig kändes som en evighet, kom min lillasyster ut och var lite orolig. Det kändes bra, jag brukade ofta få hennes sympati. Hon tyckte att jag skulle komma in igen för att se film och äta godis med resten av familjen. Jag vägrade. När hon va på väg in igen ropade jag efter henne att hon skulle ta ut lite godis till mig. Det gjorde hon. Det var gott och jag kom fram till att det inte var värt att missa lördagsgodiset för att ligga under en blöt buske och tjura. Jag gick in igen och sen var det inte mycket mer med det.

Det finns miljoner sånger om lycklig kärlek. Om drömprinsen som kommer ridande. Mannen eller kvinnan som är så gott som perfekt i sin partners ögon. Känslor som faller som glitter från himlen. Och människor som ler, alltid ler. Det är fint. Men det finns en kärlek som jag tycker är ännu finare. Den kärlek som finns där allt inte är perfekt. Den som står stadig och klarar av en treårings trots, en tonårings provokationer och en livspartners till synes hopplösa sidor. Jag har haft turen att få växa med människor som stått ut med att jag testat deras gränser. Jag har inte gjort det med flit för att vara elak utan för att jag alltid har varit otroligt rädd för att bli övergiven. Jag har på nåt sätt behövt försäkra mig om att hela jag är älskad, även när jag är jobbig. Deras varma attityd mot mig har lärt mig att ha tålamod med mig själv och gett mig modet att våga vara jag. Genom deras sätt att se på mig har de också lärt mig att ha tålamod med andra. De har lärt mig att när någon i min omgivning spelar svår och dum för att testa min kärlek så kan jag le i smyg och tänka för mig själv: jag tror dig inte för en sekund.