Det var en förmiddag i min lägenhet. Jag drack mitt kaffe vid köksbordet redo att lyssna på ett utkast av en låt som jag hade blivit ombedd att vara med och skriva. Framför mig hade jag ett nedkladdat A4papper och en bläckpenna i blått. Jag tryckte på play. Jag minns att det kom som ett slag i ansiktet. Helt oförberett. Jag lyssnade flera gånger innan jag till slut tog tag i pennan och skrev. Bara ett ord om och om igen. Genom kisande ögon såg jag hur bläcket rann ut på pappret av tårarna som rullade ner för mina kinder och träffade mitt i prick. "Aldrig, aldrig, aldrig..." 

Det finns ett före och ett efter låten "Aldrig". Ett före då jag var tyst och livrädd efter att ha blivit lurad, hotad och sexuellt utnyttjad. Det var på en plats där jag trodde att jag var skyddad och därför var jag helt försvarslös. Det var i mitt andra hem; innanför kyrkans väggar. Jag förlorade allt. Min fästman, min bostad, mina vänner och slutligen också mig själv. Jag skämdes, hatade mitt liv och min kropp så mycket att jag inte ville ha det längre. Utåt sett levde jag min dröm. Jag hade varit med i Melodifestivalen och var ute på turné med min fjärde platta. Men bakom kulisserna handlade mitt liv bara om en enda sak; att överleva i kriget mot mitt trauma. 

Så kom låten "Aldrig". I rätt tid och på rätt plats. Jag skrev ostrukturerat och ocensurerat den dagen. Jag var arg, för första gången någonsin var jag rasande. Jag kastade pennan i golvet, slog i väggen och skrek "Man får inte göra så! Aldrig, aldrig, aldrig..." Jag hade blivit tvingad att inte berätta. Hade varit tvungen att lova att det som hände skulle stanna där och då. Men från och med "Aldrig" kommer jag att berätta för alla att man inte får göra så. Inte mot mig och inte mot någon. Jag berättar för att vi är flera som har blivit slagna, manipulerade eller våldtagna av någon som vi litade på. Vi är flera som tystats ner eller mötts av oförståelse när vi äntligen vågat be om hjälp. Men jag berättar framförallt för att vi är flera som blivit hjälpta av att någon till slut slagit näven i bordet och sagt "stopp" för vår skull. Jag berättar för att svaret på offrets återkommande självutplånande mantra "Det var mitt fel" alltid är ett kompromisslöst "Aldrig". 

Idag går jag in som ambassadör för Frälsningsarméns utbildningsmaterial "I trygga händer". Startskottet kommer att vara en turné tillsammans med Hanna Möllås (sexolog och terapeut hos Livets Under AB ) och Madeleine Sundell (barnrättsjurist hos Frälsningsarmén). Turnén är en inbjudan till den som genom ord och handling vill vara med och säga sitt "aldrig" till övergrepp i nära relationer. Att jag valt att exponera mig i denna fråga handlar inte om att vi ska vältra oss i ännu en tragisk och destruktiv historia. Vad, vem, hur och när är därför inga frågor jag kommer besvara i det ofentliga rummet. Jag har valt att berätta att det hänt för att jag, tack vare er, blivit given en plattform där jag kan vara en röst för fler än bara mig själv. Jag vill visa att det går att bli hel igen och att det faktiskt finns konkreta och handfasta saker vi kan göra för att verka mot att fler drabbas. Jag tror på er ledare bland barn och unga inom komun, kyrka och föreningsliv. Ni är hjältar och förtjänar allt stöd och all kunskap ni kan få, också i dessa svåra frågor. Jag tror på den kyrka som visserligen gav mig mitt livs värsta tauma, men också min livs största upprättelse. Även om vi aldrig kan säkra våra verksamheter helt från övergrepp så är jag övertygad om att vi kan göra skillnad. Jag skäms inte längre över mitt förflutna (det ska inget offer behöva göra) och går därför stolt och rakryggad in i min roll som ambassadör för utbildningsamterialet "I trygga händer".