Jag sneglade mot ipaden som låg på kanten av badkaret. Jag mins att jag tänkte att den säkert skulle bli fuktskadad av att ligga där. Ett konstaterande, inget mer. Jag var helt slut i huvudet. Jag låg i badkaret hemma hos Jenny Berggren, min mentor och vän. Några timmar tidigare hade jag stått på Lisebergs stora scen och tagit hem segern i Svensktoppen Nästa 2012. Det var kaos. Ett underbart kaos. Jag hade varit så nära att ge upp musiken det året. Det hade gått trögt och jag hade knappt något självförtroende eller någon motivation kvar. Dessutom hade jag bara några veckor innan framträdandet legat på akuten med ansiktsförlamning och andra ångestrelaterade symtom. Jag hade haft det svårt i mitt privatliv under en lång tid vilket nu började påverka mig även i arbetet. Men jag tänkte inte ge upp, inte när jag hade kommit så här långt. När vi skulle göra singelomslaget till ”Drop the fight” tog jag en spetsgardin för att täcka över min förlamade ansiktshalva. Det blev symboliskt och faktiskt förvånansvärt snyggt. När det var dags för finalen gick jag på scenen och tots att jag såg ganska skev ut och hade tappat hörseln på höger öra så gav jag allt. Som om inte det var en seger nog så tog jag också hem hela vinsten. Jag stod ensam kvar av över niohundra tävlande bidrag. Det kanske för vissa verkar som en liten sak, men för mig var det en bekräftelse på att allt jobb jag hade lagt ner under så många år, att all tid och alla pengar inte hade varit förgäves. De ville se mer av mig. Sveriges radio och deras lyssnare, SVT och självaste Mr. Melodifestivalen hade sagt sitt och jag grät av lycka. All ångest var som bortblåst. Tänk att det var min tur. Tänk att jag äntligen skulle få visa vad jag går för.

Jag hade pratat med media hela eftermiddagen och firat med mina nära och kära på en resturang i närheten. Jag vet inte hur många gånger jag lutade mig mot mamma den kvällen och viskade:
- Fattar du att jag ska vara med i Melodifestivalen?! Vi bröt ihop av skratt varje gång. Vi trodde inte att det var sant. Lite senare på kvällen åkte jag hem till Jenny och vi skålade för segern och det som låg framför. Efter en stund sa hon åt mig att gå upp och lägga mig i badet som hon hade tappat upp. Jag gjorde som hon sa och njöt av att ha en stund för mig själv. Jenny visste alltid vad jag behövde, ofta redan innan jag själv gjorde det. Hon var den enda av mina nära som verkligen förstod vad jag gick igenom. Hon har själv varit där och det skulle komma att betyda allt för mig de följande månaderna. Jag sov inte många timmar den natten. Jag låg och stirrade på snedtaket med en trasig iPad bredvid mig, medan scener från dagens cirkus snurrade runt i huvudet. Jag kände mig otroligt liten, men samtidigt starkast i världen. Äventyret hade börjat på riktigt och jag var redo.

Morgonen efteråt gjorde jag en radiointervju och sedan sjönk jag ner i Jennys djupa soffa med en varm kopp te i handen. Jenny satt mitt emot och log lite pillemariskt samtidigt som hon smuttade på sitt kaffe. Vi pratade om hur roligt det här året skulle bli och hur jag skulle kunna förbereda mig på bästa sätt. Det var nästan för bra för att vara sant. Men mitt i all eufori anade jag också en outtalad oro. Ibland kunde jag se en strimma sorg i Jennys blick, även om det var väldigt subtilt. Det var ungefär som när en mamma ser på sitt barn och gläds samtidigt som hon våndas för att hon vet att hur vackert livet än är så kommer det också att göra ont. Jenny hade hade många ärr i bagaget från sin storhetstid med Ace of Bace i den skoningslösa musikbranschen- det visste jag. Hon var rädd om mig och var alltid flera steg före, men vi pratade inte om det då. Den här dagen var en bra dag. Vi sprudlade av glädje och jag,  jag var världens stoltaste.