Jag kommer ihåg att jag ställde frågan om och om igen. Jag kunde inte få ihop det.  Jag förstod aldrig hur en stunds tystnad (möjligtvis ett framtvingat ”ok” när skadan redan var skedd) kunde väga tyngre än alla upprepade vädjanden om att sluta. Jag förstår fortfarande inte och jag hoppas att jag aldrig kommer att göra det. Hur högt måste man skrika för att det ska räknas? Hur hårt måste man sparka för att bli respekterad? Om man är paralyserad och stum av rädsla och manipulation, kan man få dispens då? Jag vet inte, men jag vet att smärtan att bli fysiskt och psykiskt överkörd alltid är bottenlös.

”Du kan inte ta mig” handlar om den okränkbara integritet som vi alla har rätt till. Den som finns inom oss och som får oss att fortsätta mot alla odds. Jag har inte alltid haft tillgång till den. Ibland har det berott på att människor har behandlat mig illa. Att människor under hotfulla omständigheter tagit mig i sitt våld. Andra gånger har det berott på mig själv. Tillfällen när jag inte lyckats leva upp till mina förväntningar och riktat ilskan inåt för att helt sluta tro på min egen förmåga. Vissa dagar glömmer jag fortfarande bort att det finns där, mitt omätbara värde, men jag äger det lika mycket för det. Det är mitt, bara mitt. Det är orubbligt och konstant. 

Det handlar inte om att vara kaxig eller bättre än någon annan. Det handlar snarare om att vara ödmjuk och förstå att vi aldrig kan jämföra oss med varandra. Det handlar om att förstå att vi har rätt till våra egna val, våra egna känslor och vår egen kropp oavsett vad någon annan säger eller gör. Du kanske är starkare, men vi slåss inte mot samma fiende. Du kanske är rikare, men vi värdesätter inte samma saker. Och fast du är så mycket snabbare kan du inte ta mig, för vi springer inte åt samma håll.