- Det kan falla på ditt smink, fattar du?!
Han började bli desperat, jag förstod det. Fjäskadet om hur fantastisk han tyckte att min musik var hade inte bitit på mig. Inte heller skrytet om hur stora artister de hade på sitt skivbolag. I mina öron var det bara ett argument för hur långt ner jag skulle hamna på deras prioritetslista när Melodifestivalen var över.
- Du kan ingenting om TV! Du ska framföra en låt på bästa sändningstid i Sveriges största musiktävling. Fattar du inte att du behöver oss?
Det var inte det att jag var nonchalant eller dryg. Jag var bara inte intresserad. Jag tog förtroendet att få vara med i Melodifestivalen på största allvar men jag var inte dum för det. Jag visste att jag var värd massa pengar nu. För det skivbolaget som har med flest artister i Melodifestivalen är tävlingen rena guldgruvan, ur den aspekten förstår jag att han reagerade som han gjorde. Men jag ville inte skriva kontrakt med honom. Vi delade inte samma värderingar eller attityd till jobbet, det märkte jag snabbt. Jag hade arbetat själv under många år. Jag hade tagit mig så här långt på egen hand med hjälp av mina egna kontakter. De hade trott på mig innan jag var värd massa pengar och därför kändes det naturligt att fortsätta med dem i ryggen. Han hade förvisso rätt i sak, jag kunde ingenting om TV då. Han visste vilka knappar han skulle trycka på. Men å andra sidan var inte detta första gången jag skulle kasta mig ut i det okända. Han sköt sig själv i foten i slutet av mötet när han bad mig påminna honom om vad jag heter. Jag log och tänkte för mig själv att om han nu trodde så mycket på mig som han sagt borde han väl ändå veta mitt namn.

Efter ytterligare några möten med olika skivbolag bestämde jag mig tillslut för att gå min egen väg. Jag skulle in i tävlingen som både låtskrivare, artist, musikförlag och skivbolag. De sa att ingen hade gjort det tidigare och till och med Christer Björkman vred lite på sig när jag berättade om mina planer, men han respekterade mitt beslut. Så snart jag hade fått grönt från SVT att köra på min linje bokade jag ett möte med en av mina favoriter i musikbranschen, Peo Nylén på musikförlaget Scandinavian Songs. Han är äkta och otroligt passionerad för sitt yrke och sina låtskrivare. Jag visste att jag behövde rådfråga någon som hade mer koll på Melodifestivalen än vad jag hade och han är en av de jag litar mest på. Jag frågade honom hur mycket pengar jag skulle dra in om allting sket sig. Om jag skulle komma sist i tävlingen och ingen skulle vilja höra min låt igen. Vi gjorde en överslagsräkning och jag tog ett lån på motsvarande summa för att kunna ro projektet i hamn.

Tiden gick fort och det var mycket som skulle ordnas. Jag var nere hos Jenny Berggren flera vändor under de följande månaderna. Vi tränade på gymmet, letade tyg till mina kläder och gick på möten. Vi testade poser i hennes hallspegel och hon lärde mig lite knep så att jag skulle känna mig trygg framför kameran. Vi övade på att gå i klackar och hade en hysterisk presskonferens i hennes vardagsrum. Hon placerade strategiskt ut små lappar i rummet som skulle representera de olika tidningarna. Sedan satte hon på världens högsta volym på radion och TV:n samtidigt för att vi skulle ha lite "störande moment" i bakgrunden. Därefter fick jag gå in, ta rummet medan Jenny sprang runt som en idiot mellan de olika fiktiva tidningarna och ställde massa knasiga frågor. Vi bröt ihop av skratt flera gånger, men vi gjorde om det igen och igen. Det var roligt men också otroligt viktigt. Jag hade aldrig gjort en presskonferens innan och som sagt, Jenny visste vad som väntade för hon hade varit där. Hon gjorde allt för att jag skulle känna mig så trygg som möjligt och för det är jag henne evigt tacksam. Tillskillnad från många andra coacher i min branch så försökte hon aldrig ändra på mig. Hon visade största tilltro och respekt för mig som person och artist och sa alltid att jag hade det jag behövde inom mig. Hon litade på mitt omdömme och jag på hennes. Hon lyckades dra fram det bästa i mig och i takt med att den stora tävlingen närmade sig blev jag starkare och säkrare. Det väcktes en envishet inom mig, en revanschlust. Jag skulle minsan visa att jag kunde klara det här på egen hand. Att jag inte var en artist som står och faller med sminkningen, utan en ung kvinna med integritet och någonting att säga som är värt att lyssna på. En skivbolagschef, en jämnlike som skulle sitta vid samma bord som gubbarna i kostym och leverera ett minst lika bra nummer som de.