Vi tjöt av skratt. Min storasyster höll i bildörren med båda händerna för att den inte skulle flyga upp i farten och jag satt med en öppen, trasig ruta och ett piskande regn i ansiktet. Vi var inbjudna till ett så kallat "kändis mingel" och hade blivit upplockade av en god vän och hans bil som knappt var körbar då. Väl inne på festen skulle vi titta på konstverk gjorda av olika kända designers. Jag kan inte så mycket om konst, men min syster är bra på sånt så det kändes tryggt att ha henne vid min sida. När vi rullade in bland taxibilarna och klev ut på röda mattan var håret och sminket, som vi omsorgsfullt hade lagt till rätta tidigare på kvällen, helt förstört. Det var så typiskt mig på något vis. Med ett skratt som nu övergått i ett mer hejdlöst hulkande tog vi oss i alla fall tillslut in på festen. 

Vid den första installationen fann jag mig själv stirrades på en hög med träklossar. Jag visste inte om det var någon som drev med mig eller om detta på fullaste allvar skulle vara det som vi alla hade samlats för att beskåda. Jag såg mig omkring för att försäkra mig om att vi inte hade missuppfattat något. Det hade vi inte, detta var ett av de stora konstverken. Helt sjukt. Det var mycket frågor som snurrade runt i mitt huvud då. Hur länge ska man titta? Vart ska man titta? Hur ska man kommentera detta? Är det bara jag som inte fattar? Jag fick lite kejsarens-nya-kläder-känslor och tänkte att någon måste väl ändå säga något. Efter en lång stunds tystnad harklade sig designern som stod bredvid sitt verk och jag började kallsvettas. Jag förstod att han förväntade sig någon form av respons. Jag letade i mitt inre efter en lämplig komplimang men jag hade liksom inget ordförråd för att beskriva det jag såg. Hur ger man en seriös komplimang till någon som lagt ihop en hög med träklossar? De andra var tysta och som vanligt i sådana sammanhang kände jag mitt sociala ansvar. Jag tog mod till mig och stammade fram "åh....va fint....verkligen...fint...det va fint..." samtidigt som jag sakta backade ut ur folkmassan och mumlade allt tystare. Kanske var det tidernas märkligare och sämsta feedback. Resten av kvällen lämnade jag över snacket till min syster. Hon räddade mig. Hon och snittarna blev mina bästa vänner den kvällen. När vi tillslut gick därifrån fick vi med oss varsin "goodie-bag". Ett ljus som doftade frän wc-anka och ett stort halsband i fejkat guld som lika gärna skulle kunna användas som tröja. Jag tror fortfarande de ligger orörda någonstans i min lägenhet...

Jag älskar mina kollegor och min bransch. Det är mitt folk. Ändå har jag alltid känt mig lite som en gäst i mitt eget hem. Jag är en ganska enkel människa, uppvuxen i en medelklassfamilj där ingen har haft någon koppling till musikbranschen. Jag vet inte hur man för sig på fina fester eller vilka klädkoder som gäller. Till min försvar brukar jag skoja och säga att jag är en rockstar och gör som jag vill, men jag vet inte om det är en rimlig ursäkt. Jag har kommit i billiga urtvättade sommarklänningar när det har förväntats att man ska ha flådiga långklänningar. Jag har gått genom snöslask och krånglat mig fram bland tåg och bussar för att genomblöt dundra in i konserthallen medan mina kollegor anlänt i sina fina bilar. Jag har tagit pilgrims musslor för fiskbullar och nobbat världsartister utan att veta om det. Men mest av allt har jag haft vansinnigt roligt...