Jag har allltid varit en känslosam person och när jag var liten var jag minst sagt en drama queen. Jag ljög till exempel för mina kompisar i skolan en gång om att jag var döende. Jag sa att de var tvungna att bära hem mig annars skulle jag bli liggande i ett dike nånstans och tyna bort. Hela vägen hem, som för övrigt bara var uppförsbackar, släpade de mig. Flera gånger frågade de om det verkligen var sant det jag sagt. Jag lovade dyrt och heligt att jag inte ljög. Jag lovade och lovade enda tills en av tjejernas mamma kom gående på vägen och frågade var sjutton vi hade hållit hus. Hon hade väl blivit orolig för att vår promenadväg, som vanligtvis brukar ta tjugo minuter, redan hade tagit oss över en timme att "gå". De andra tjejerna förklarade situationen och jag försökte desperat förmildra omständigheterna genom att flika in nåt här och var. Min kompis mamma bad mig att ställa mig upp genast och jag var såklart snabbt på benen och skyndade skamset hem. Jag kommer aldrig glömma hur dum jag kände mig då...

En annan grej som var ett återkommande fenomen var att jag rymde hemifrån när vi hade bråkat hemma. Det var mest jag som bråkade med mamma och varje gång bestämde jag mig för att det här minsann var sista gången hon skulle få se sin dotter. Aldrig skulle jag komma hem igen och hon skulle för alltid få leva med sorgen att ha förlorat en av sina käraste. Grejen var bara att jag var ganska rädd som barn. Jag vågade aldrig gå upp själv i skogen på baksidan. Och på andra sidan huset var det en väg och massa bostadshus som också skrämde mig, så jag kom aldrig mycket längre än till tomtgränsen. Jag tror knappt mamma märkte att jag hade rymt ibland, så kass var jag. Men oavsett om hon märkte det eller inte var hon alltid lika lugn och lät mig gå utan några som helst protester, vilket förstås gjorde mig ännu argare. Jag minns speciellt en gång när jag hade lagt mig under en buske på baksidan av huset en regnig lördagseftermiddag och vägrade att komma in. Efter kanske en kvart, som för mig kändes som en evighet, kom min lillasyster ut och var lite orolig. Det kändes bra, jag brukade ofta få hennes sympati. Hon tyckte att jag skulle komma in igen för att se film och äta godis med resten av familjen. Jag vägrade. När hon va på väg in igen ropade jag efter henne att hon skulle ta ut lite godis till mig. Det gjorde hon. Det var gott och jag kom fram till att det inte var värt att missa lördagsgodiset för att ligga under en blöt buske och tjura. Jag gick in igen och sen var det inte mycket mer med det.

Det finns miljoner sånger om lycklig kärlek. Om drömprinsen som kommer ridande. Mannen eller kvinnan som är så gott som perfekt i sin partners ögon. Känslor som faller som glitter från himlen. Och människor som ler, alltid ler. Det är fint. Men det finns en kärlek som jag tycker är ännu finare. Den kärlek som finns där allt inte är perfekt. Den som står stadig och klarar av en treårings trots, en tonårings provokationer och en livspartners till synes hopplösa sidor. Jag har haft turen att få växa med människor som stått ut med att jag testat deras gränser. Jag har inte gjort det med flit för att vara elak utan för att jag alltid har varit otroligt rädd för att bli övergiven. Jag har på nåt sätt behövt försäkra mig om att hela jag är älskad, även när jag är jobbig. Deras varma attityd mot mig har lärt mig att ha tålamod med mig själv och gett mig modet att våga vara jag. Genom deras sätt att se på mig har de också lärt mig att ha tålamod med andra. De har lärt mig att när någon i min omgivning spelar svår och dum för att testa min kärlek så kan jag le i smyg och tänka för mig själv: jag tror dig inte för en sekund.