Jag hade köpt lakan på IKEA. Det billigase (19:-/st), det var allt jag hade råd med då. Jag sydde ihop dem till en stor vit backdrop och fäste den på väggen i vardagsrummet. För att få extra bra belysning hade jag varit och lånat bygglampor från Jenny Berggrens garage och kläderna jag hade på mig var ett improviserat ihop plock av min garderob, säkerhetsnålar och rester av lakanen som blivit över. Jag mins att det kändes lyxigt och proffsigt. Det kändes som en riktig studiofotografering, någonting jag aldrig hade gjort innan. Jag hade ingen aning om hur man förde sig framför kameran då. Jag visste bara att man som artist behöver ha bilder och att jag inte hade några. Jag drevs av nyfikenhet, lust, kreativitet, företagsamhet och naivitet. Det var vackert på så många sätt. Redan då var det viktigt för mig att jobba med personer som jag känner mig trygg med. Meritlistan kan vara hur lång eller kort som helst men om jag känner jag mig obekväm i sällskapet så fungerar jag inte. Den här gången hade jag frågat min vän Sofia, fortfarande en av mina favoritkolegor, om hon ville ställa upp som stylist. Anna lånade ut sin lägenhet och gick in som fotograf. Hennes bilder är fortfarande de mest använda ur mitt arkiv. När vi strålade samman där i vardagsrummet var vi i startgroparna alla tre. Våra drömmar och fantasier var oförstörda och för en gångs skull visste jag vad jag ville. Det fanns inga hinder som inte gick att ta sig över. Om det uppstod ett problem var det bara att hitta på en lösning. Det var enkel matematik för mig. Det var så jag levde mitt liv.

Ikväll sitter jag i studion och försöker få ihop det sista inför skivsläppet och pressutskicket som går ut nästa vecka. Ingenting har funkat som det ska. Datorn har krånglat på de mest absurda vis och listan på vad som måste göras blir bara längre och längre i takt med att tiden rinner iväg. Jag ligger under, 1-0 i den blodiga matchen mellan min prestationsångest och mig. Jag vet inte hur jag ramlade in på de där gamla bilderna med IKEAs lakan och den där giftiga blicken, men plötsligt var de bara där. Jag saknar henne ikväll, hon som jag var då. Samtidigt är jag glad att se henne. Hon påminner mig om varför jag en gång började och jag vet att jag har mycket att tacka henne för. När hon kollar på mig sådär kan jag inte värja mig. Jag vet att jag inte kan svika henne och hennes drömmar. Jag kan inte bryta ihop och ge upp allt över lite motgångar. Det är för sent för det nu.