Klockan var inte mer än fyra på morgonen när jag vaknade med ett ryck. Lakanen var genomblöta av svett och det kändes som att mitt hjärta höll på att slå sönder mitt inre. Allting snurrade. Jag var yr i huvudet och torr i munnen. Jag försökte fokusera blicken i det kolsvarta rummet men allt rörde sig fram och tillbaka ur mitt synfält. Efter några snabba andetag flög jag upp ur sängen, kunde inte ligga kvar. Jag fick ingenluft. Jag gick runt i cirklar en stund och försökte tala mig själv till rätta. "Inte nu Terese, inte nu..." Till slut gick jag ini badrummet och tände lampan. Efter en stunds fumlande fick jag tag i kranen över badkaret och tappade upp ett bad.

Jag lät det varma vattnet omsluta min darrade kropp. Trots att jag hade tänt upp i rummet var det fortfarande svart, totalt mörker i min värld. Det var som att någon lagt en tung, blöt filt över mig. Ett filter som gjorde att allt jag närmare mig blev förvridet och förställt. Jag var vaken men det jag upplevde var den värsta av mardrömmar. Ett ohanterligt stresspåslag, frossa, illamående och overklighetskänslor rusade genom mig. Jag rev på armarna och benen för att få bort den obehagliga känslan i kroppen som nu levde sitt eget liv. Jag grät krampaktigt, men ångesten hade mig i ett järngrepp. Panikångesten hade kommit för att stanna. Min ständiga följeslagare och största fiende. Jag visste det, jag visste att min kropp skulle slå bakut till slut.Det hade egentligen ingenting med själva tävlingen och framträdandet i Melodifestivalen att göra. Jag älskar att stå på scen och sjunga. Det här hade med helt andra saker att göra. Det var alla de inre sår och blåmärken som jag bar med mig från mitt privatliv som plötsligt revs upp. Den utmaning jag nu stod inför i och med tävlingen krävde mycket av mig och min kropp och det här var tydligen lite för mycket begärt.

När klockan var åtta på morgonen hade jag fortfarande inte fått något lugn. Jag tog på mig mjukiskläder och smög genom korridoren till Jennys hotellrum och knackade försiktigt på dörren. Hon hann knappt öppna innan jag föll ihop i hennes armar. Hon höll om mig. Tröstade mig och vaggade mig fram och tillbaka. Min stylist gick ner och hämtade upp frukost till rummet medan Jenny bäddade ner mig i sin säng. Vi pratade länge den morgonen. Vi pratade om hur det är att plötsligt gå in i offentlighetens ljus med all den press det innebär. Vi pratade om vad det gör med ens psyke och självbild att bli så hårt kritiserad som de artister som ställer sig på Melodifestivalens scen blir. Men framförallt pratade vi om hur man gör när livet är kaos och man samtidigt förväntas prestera på topp inför hela svenska folket. Jenny förstod precis och det var en stor tröst.Vi flyttade fram intervjuerna jag skulle haft den förmiddagen. Istället gick jag och min gode vän och producent Simon Petrén till gymmet. Tårarna rann, musiken spelade starkt i mina hörlurar och jag sprang tills mina ben vek sig. Han sa inte så mycket. Var bara där bredvid mig, orubblig och stabil som den klippa han alltid varit. Precis vad jag behövde. När jag kom tillbaka satte han mig på en stol och Eva Petrén, min fantastiska stylist tog över. Med smink och kläder byggde hon upp en mur mellan mig och media. Den mur som skulle komma att skydda mig under eftermiddagens presskonferens. Från och med nu tog hon och de andra i teamet hand om allt. Jag bar inte ens min egen nyckel till hotellrummet. Jag la bort min mobil och läste inga uttalanden på sociala medier eller i tidningarna. Det enda jag skulle tänka på nu var att hålla mig lugn, svara på frågor och genomföra min första repetition.

Jenny mötte upp oss i parkeringsgaraget. Hon tog mina saker och vi gick in mot arenan där presskonferensen skulle vara. Hon förklarade att det skulle låta mycket på vägen in eftersom de hade börjat med genrepen. Återigen visade Jenny sin enorma kompetens och empatiska förmåga. Hon visste att jag i det här skedet inte klarade av några oväntade vändningar eller överraskningar. Jag skulle inte behöva känna någon yttre otrygghet. Hon var sitt vanliga spralliga jag och jag kunde inte låta bli att påverkas av hennes lugna och entusiastiska inställning. Med en stor klump i magen gick jag ut på scen den eftermiddagen tillsammans med de andra artisterna och genomförde mot all förmodan presskonferensen med bravur. Jag började sakta komma tillbaka till mig själv igen, till nuet. När det till slut var min tur att repetera i arenan släppte mina sista anspänningar och jag kände att jag var mig själv igen. Det var ju därför jag var där. Det var där på scen med min gitarr som jag hörde hemma.