Edward af Sillén tog mig i sin famn och höll om mig. Edward, Sveriges kanske mest begåvade manusförfattare, tog sig tid för lilla mig med bara några timmar kvar till direktsändning. Han vet hur det känns att lida av panikångest och kanske var det därför han tog mig under sina vingar den här kvällen. Vi pratade en stund. Han påminde mig om att kreativitet på något sätt är en känslighet som tyvärr ofta hänger ihop med ångestproblematik. Att det inte är någonting farligt, om än obehagligt. Att många av mina kollegor känner som jag, att jag inte är ensam. Han sa att han älskade min låt och var glad över att ha mig med. Han tröstade mig.

Edward hade rätt. Jag var inte ensam om att ha ångest bakom scen. Det verkar som att ångesten ingår i yrket. Kanske är det därför så många artister blir missbrukare eller religiösa? Det är ett sätt att hantera det omänskliga i den själsliga exponering vi utsätts och utsätter oss själva för. Ångesten som på ett sätt är en källa men också en förbannelse. Nej, jag var inte ensam i det mörka. Men jag var inte heller ensam i min passion, min längtan och mina drömmar att få sjunga min egen sång den här kvällen. Jag var uppbackad av många. Förutom min familj, mina vänner och alla som satt hemma och hejade på mig så hade jag mitt team som var med mig på plats; Tobbe, Simon, Johanna, Jenny, Eva, Anna, Helena och Mats. Jag hade ett gäng killar på en anstalt som jag hade skrivit låten till som satt och höll tummarna för mig. Jag hade Danny som mötte mig i korridoren bakom scen. Han som kramade om mig. Jag som suckade och frågade hur han klarar detta varje helg. Han som svarade " Det gör jag inte Tessan, det är därför vi ber till Gud". Jag hade Abbe, ljudteknikern som ställde in min lyssning och som stadigt gick med mig ut i arenan. Han som jag klängde mig fast vid som en igel. Han som lugn som en filbunke gav mig ett stort leende och en blinkning med ena ögat som sa: "Det här fixar du galant". Jag hade Marie som mötte mig vid catwalken. Hon som tittade med sina stolta ögon in i mina. Hon som höll mina händer och tog djupa andetag för att lugna mig innan hon skickade iväg mig upp mot scen. Jag hade min lillasyster som hatar att stå i centrum men som ändå ställde sig upp mitt i arenan och gav mig en stor kram där jag stod på catwalken. Hon som skrek efter mig "Nu kör du Tessan, du är grym!" Och det var precis det jag gjorde.

Jag har alltid varit en krigare. Inte för att jag har valt det utan för att livet har krävt det av mig. En del tror att ett känsligt psyke är samma sak som att vara en svag människa. Men jag är inte svag. Mina själsliga muskler är både explosiva och uthålliga efter mycket hård och disciplinerad träning. Jag är stark i min känslighet. Min låt, Breaking the silence, blev framröstad som bärare av årets bästa låttext. Som oetablerad artist framtagen av svenska folket skrev jag historia med den bästa placeringen någonsin, en sjuttonde plats av trettiotvå bidrag. Till råge på allt så hade jag gjort allting på mitt eget bolag, också det historiskt. Jag är såklart stolt över min mätbara prestation, men mest av allt är jag stolt över den jag var den kvällen. Jag är stolt för att vann över mig själv, kanske den största seger en människa kan uppnå. Jag lät inte mina rädslor bli större än mina drömmar. Jag lät inte kritikernas röster dränka min egen. Jag gav allt jag hade och var trogen mitt hjärta hela vägen.