Jag tror inte ni la märke till mig den dagen. Jag smälte in bland alla andra, precis som ni. En flätad korg på höften, en kimono, svarta badkläder och tofflor. Jag älskade att vi gick runt i likadana kläder. Alla samhällsklasser och yrkeskategorier utsuddade. Det var fint, tyst, jämnlikt och kravlöst. Det var därför vi var där, min gode vän och jag, för att slappna av några timmar i en meditativ och skyddad miljö.

Jag höll hårt i min handduk i omklädningsrummet. Jag brukar göra det, är lite blyg bland främlingar. Vissa dagar kan jag stå emot. Då är jag modig och står upp för mina värderingar om genuinitet och skönhet. Andra dagar, när påtryckningarna kryper under mitt skinn och infekterar mina sinnen blir jag golvad. Det värsta är skammen över att jag låter mig slås ner. Jag borde ju vara starkare. Jag håller ju inte med egentligen. Min spegelbild är inte ful, det tycker jag inte…även om den utifrån vissa mått mätt uppenbarligen inte är bra nog.

Jag är 28 år och förväntas göra allt för att hindra min friska kropps naturliga åldrande. Lösögonfransar, extensions, tatuerade och noppade ögonbryn, botox i läppar och kinder, medicinskt övertränad kropp, för att kompensera brösten som försvinner- silikonbröst, alltid filade och målade naglar, mjuka fötter, len hy, släta ben, ingen oönskad hårväxt, solbränna men inte rynkor, gärna smink men inte så att det syns. Förutom detta- helt naturlig. Ibland blir jag arg, så arg att jag fysiskt vill slå slöder reklamkampanjer och riva isär magasin. Jag tycker det är orättvist att det ska behöva ta så förbannat mycket tid, kosta så mycket pengar och göra så ont att vara en vacker kvinna i vårt land. Andra gånger blir jag bara ledsen. Jag känner en djup sorg när jag inser att mina försök att bättra på mitt yttre inte gett mig någon annat än lite extra poäng på någon kosmetikabutik. 

Jag tror inte ni la märke till mig den dagen, men jag la märke till er. Ni såg ut som mig, fast några år äldre. Ni hade också celuliter på benen och en lite slapp mage, precis som jag. Den enda skillnaden mellan oss var att ni inte gömde er. Ni gick runt med rak rygg i omklädningsrummet utan att be om ursäkt. Ni lät rynkorna forma ert leende, det där fina leendet som tack vare hudens elasticitet täcker hela ansiktet. Jag älskar er, jag älskar er så himla mycket. Ni är de vackraste som finns. 

Jag tror inte ni vet vilka viktiga förebilder ni är de dagar när jag håller hårt i handduken i rädsla för att någon ska se ner på min kropp? Ni som inte skäms över den kropp som återhämtat sig efter förlossningar, sjukdomar och svåra tider. Ni som med stolthet ger er kropp all den kärlek och respekt som den förtjänar. När jag ser på er så vet jag vad skönhet är. Ni är kvinnlighet när den är som vackrast, sårbarhet och styrka när det är som bäst. Ni står för det sexigaste som finns, att tycka om sig själv. När jag blir stor ska jag bli som er, jag ska också le med hela ansiktet.