Kamerorna smattrade. Det var presskonferens och jag stod på scen framför ett hav av journalister. Jag såg på dem, människorna som skulle komma att bli mina följeslagare. Hajarna som skulle cirkulera kring mig de närmsta månaderna och hugga så fort de fick minsta vittring av sårbarhet. Det gällde att förstå, vara smart, inte låta sig luras. Vi var brickor i ett spel där vi blev hyllade och hatade om vartannat. Det mesta var förutbestämt. Drama och komik, spänning och snyftningar. Allt skulle serveras på silverfat av våra övervakare, pressen. Till skillnad från alla andra hade jag ingen att gömma mig bakom. Inget skivbolag som tvingat mig in i något jag inte ville. Ingen låtskrivare att skylla på. Ingen manager att peka på och skrika att det faktiskt var hans fel. Det var jag som började, jag var ytterst ansvarig på alla plan och det kändes. Det var läskigt men ändå så jag ville ha det. Jag hade aldrig klarat av att ha ett stort vinstdrivande företag flåsande i nacken. Jag behövde ingen mer än mig själv att stå till svars för. Det finns ingen hårdare kritiker än jag. Jag visste att jag var tvungen att leverera oavsett vad. Kaoset från mitt stökiga privatliv som jag fortfarande inte hade tagit itu med var bara att trycka undan. Jag var ju tvungen att hålla ihop nu. Var tvungen att vara stark och täcka över mina sår för rovdjuren. Det var bara att åka med och fatta de där besluten som jag egentligen inte behärskade. Jag visste väldigt lite om mig själv då. Visste inte vad jag tyckte var fult eller fint. Visste inte vad jag tyckte var roligt. Jag var rädd för ensamheten. Tänk om jag i tystnaden med mig själv skulle upptäcka att jag var helt galen. Jag litade inte på mig själv. Det var för mycket ouppklarat inuti. Men framförallt visste jag inte om min egen styrka, mitt mod, min drivkraft och enorma livsglädje som redan då var i full funktion och som ett år senare skulle komma att rädda mitt liv.

Pressdagen i november innehöll intervjuer, fotograferingar och videoinspelningar. Jag rätade till "axelvaddarna" som Jenny kreativt hade satt ihop och posade framför kameran med ett leende. Tänk om de hade vetat att det var Jennys strumpor jag hade under kavajen. Vi satte radion på högsta volym och tog en spontandans i rummet för att lätta upp stämningen innan vi satte igång med nästa plåtning. Till och med fotografen vek sig av skratt. I tid och otid kom någon ur teamet och tryckte i mig en pepparkaka för att jag skulle få lite extra energi. Det var inte helt naturligt att le med munnen full, men det blev desto roligare när smulorna flög i ansiktet på någon stackars oskyldig journalist. Vi sprang runt mellan de olika stationerna och jag var stoltast i världen över mitt team. I allting vi gjorde strävade vi efter professionalitet och att samtidigt ha vansinnigt roligt. Alla var väldigt noga med att uppmuntra varandra och även uppmärksamma de som var utanför vår grupp. De som många tar för givet. De som jobbar bakom kulisserna. Kameramännen, manusförfattarna, assistenterna, matpersonalen, städarna och till och med konkurenterna var viktiga och värda att få veta det. Vid ett tillfälle kom Robin Stjernberg förbi med sin kollega från skivbolaget. Vi hälsade och med en skämtsam men samtidigt allvarlig ton sa Robin "You're going down... " Jag svarade med glimten i ögat att det var mycket möjligt. Jag sa att jag verkligen ser fram emot att höra hans låt och att jag tycker mycket om hans röst. Robin och hans kollega kom av sig lite för att sedan svara med att de också ser fram emot att höra min låt. Jag log och tackade. Robin var en av de artister jag skulle komma att stå närmast under melodifestivalveckan i februari. Hans självsäkerhet, som lika gärna hade kunnat vara ett hot, blev en enorm energikälla för mig. På efterfesten skakade vi champagneflaskan ihop och han kastade mig mot havet av journalister och skrek "Hon är på riktigt! Den här tjejen är verkligen på riktigt".

Vi hade mött pressen och köpt in den rekvisita vi behövde. Låten var klar, numret var repat och planerat och jag hade noggrant valt ut en vintagegitarr från 30-talet som jag skulle ha på scen. Allting var på plats. Det fanns egentligen bara en sak som jag oroade mig för. En sak som jag fortfarande inte visste hur jag skulle hantera. Det som varken någon världskändis eller vän skulle kunna hjälpa mig med. En demon som varit en trogen följeslagare hela mitt liv och som alltid gjort sig påmind när jag levt under extrem stress. Ett krig som hade makt att vända min dröm till ett helvete, det visste jag. Än en gång skulle jag vara tvungen att stå där ensam och möta min värsta mardröm, men jag vägrade att backa. Jag skulle inte fega ur, inte den här gången.